Apple has $50 billion in cash. Skype is valued at around $3 billion.

They can afford it.

Here’s a few reasons why that would be a good idea:

* Further leverage against the operators
* Key selling point to sell even more iphones and macs with Facetime
* Stable position in the social space – succeed where both Microsoft and Google failed.
* Skype needs a better business model. Selling hardware is a good business model.

Update: On the internet, there’s always someone way ahead of you.

Kolla klippet nedan, och njut.

Det här är ett klipp antagligen gjort av ett gäng sköna studenter nånstans.

Tänk dig att du är ett medieföretag som beställer detta klipp från Storåkers eller någon annan stor byrå, vad skulle det kosta att producera? Antagligen ett par miljoner.

Det här klippet är ett klassiskt viral-klipp, alla födda på 70- och 80-talen kommer tycka det är ashäftigt. kolla på viewcounten så kommer ni se hur det växer exponentiellt. Hur mycket pengar hade de kunnat tjäna på att  ha med en Coca Cola-logga i slutet av videon?

Men de la bara upp det, för skojs skull.

Försök konkurrera med det.

Således så måste utvecklingstiden för samma projekt minska över tid, dvs att det projekt som tar 1000 mantimmar att genomföra idag tar 500 mantimmar att genomföra imorgon.

Frågan är: Hur snabbt går denna utveckling?

Om man med tablet utgår ifrån det som ryktena säger – en iPhone-liknande enhet, med inbyggt 3g, och ca. 10 tums skärm, så kommer det få en hel del oanade och rätt stora konsekvenser. Här kommer 8 skäl varför!

1. Bakåtlutad men interaktiv – som en bok.

TVn är bakåtlutad, man sitter i soffan och zappar/bläddrar. Datorn är framåtlutad, man klickar hela tiden på skärmen, nästa klipp, nästa artikel, osv. Det här är vad som håller många gammelmedier vid liv – jag talar om TVn, tidningen, och gamla hederliga boken. Man kan sätta sig i soffan med dem och ta det lugnt, koppla av. De är bekväma, avslappnande, bakåtlutade.

iPhone gjorde det möjligt att göra allt detta med sin mobil, men lider av problemet att mobilen är liten. Inte ett problem säger vissa, men visst finns det ett skäl varför böcker, tidningar, tv-apparater alla har en storlek som är betydligt större än en mobilskärm? Jo, för att de har inte kravet på sig att få plats i en hand, eller i en byxficka. En 10-tums tablet däremot har samma storlek som ett A5-ark, dvs ett halvt A4. Ungefär som en bok. Den kan vändas horisontellt och se ut som en TV, eller vertikalt som en tidningssida. iPhone håller du i handen, Tableten kan du lägga på bordet, eller ha i knät, eller ställa på högkant mot en vägg. Eller hålla i handen.

2. Bakåtkompatibel med alla apps
Ärligt talat, många iPhone-apps är bättre än motsvarigheterna till datorn. De har multitouch, accelerometer, en påtvingad modell för hur användargränssnittet ser ut, vilket gör dem otroligt enkla att använda. Allt som inte kräver tangentbord är redan idag bättre i iPhone än på en dator.

Att göra en tablet bakåtkompatibel med iPhone-apps är en trivialitet. Tableten kommer köra nån version av Mac OS, och apps kan antingen köras i fullskärm (zoomat) eller flera igång samtidigt. Huruvida den kör iPhone OS eller vanliga OS X är irrelevant. Båda är varianter av Mac OS, och kan köra iPhone apps (finns simulatorer till OS X). Min gissning är att det blir en variant av iPhone OS.

Vi talar om en helt ny produktklass, som lanseras med en redan färdig bas av mjukvara. Mjukvara som kommer vara lätt att anpassa apps så att befintliga iPhone-apps kommer i tablet-versioner, men även iPhone-versionerna duger många gånger för det merparten av oss gör: läsa nyheter, twitter, titta på video, facebook, osv.

3. _Verklig_ One-click shopping.
Det här kom i iPhone, och vi har bara nosat på användningsområdena av detta. Men med en enhet som känner till din kreditkortsinfo är det trivialt lätt för vem som helst att ta betalt, via den inbygga iTunes-klienten. Spel har redan börjat ta betalt, eboksläsarna likaså. Nu börjar även medieföretagen lansera olika försök till att ta betalt för innehåll. Lika lätt som det är att köpa en app i App Store, lika lätt kommer det att vara att köpa vad som helst annat. Om det finns någon modell för betalningar för innehåll som funkar (och jag tror det finns några stycken, även om tidningarna är körda), så är det med denna modell som det kommer fungera.

4. Tvåhandsfattad multitouch.
Också en otroligt underskattad grej. Tvåhandsfattad multitouch är vad vi använder i verkliga livet när vi använder verktyg, motstående tummar är det som gjort oss mänskliga! Låt oss använda dem! iPhone gav oss multitouch som funkar, men den har en liten skärm, som är gjord för att en hand ska hålla i telefonen medan andra handen knappar. Det vill säga att vi kan göra saker med flera fingrar, men inte flera händer. Många av oss har nog lagt iphonen på bordet när vi försöker göra mer komplicerade grejer i spel eller liknande. Det är krångligt, den är liten, flyttar lätt på sig, och det är trångt om utrymme att få plats med båda händerna på den lilla ytan. Allt detta försvinner när den blir en A5 stor, ungefär som skrivböckerna man hade i lågstadiet. Detta kommer föra med sig många nya möjligheter till att bygga program. Precis som iPhone har gett oss nya användargränssnitt kommer detta ge oss en helt ny dimension av gränssnittsmöjligheter, saker som vi ännu inte ens kan tänka oss.

5. Morgonnyheterna – Mindre scrollning, mera smörgås!
Mina frukostrutin består av att läsa dagens twitter, ett par länkade artiklar, och mina facebooknyheter. Det görs med iPhonen liggande på bordet medan jag äter en macka och kanske müsli. Den stora mängden scrollning gör att jag ofta måste lägga ner skeden eller mackan för att scrolla. Med en större enhet blir detta enklare, man kan få fler grejer på samma gång. Och den ligger där på bordet på precis den plats där morgontidningen en gång legat, följd av den klumpiga laptopen och sen den lilla iPhonen.

6. Nya spel: StarCraft multitouch?
iPhone har redan blivit en spelmaskin. Ungar idag säljer sina Nintendo DS och PSPs för att köpa en iPhone, på ungefär samma sätt som jag en gång för 13 år sedan sålde mitt Supernintendo för att bidra till inköpet av min första dator. Accelerometer och multitouch har skapat en uppsjö av nya spel till iPhone. Förutom att dessa är bakåtkompatibla, så kommer det med de nya möjligheterna massa nya spel. Min fantasi begränsar mig här såklart, men tänk er racerspel, tänk er strategispel som StarCraft spelat med tvåhands multitouch. Där snackar vi känsla! Man kan till och med göra brädspel och sitta ett par stycken runt och spela ”for old times sakes”.

Alla spel självklart sålda via app store, utan någon förpackning, butiker, leveranser, etc etc, till ett rimligt pris, och uppenbart lättare än att piratkopiera.

7. Den första ”datorn” som är human-ready
Inom Linux-rörelsen snackar man om när linux är ”ready for the desktop”. Kraven som ställs är höga, högre än vad som någonsin ställts på Windows. Allt ska funka och vara lättintegrerat och intuitivt, osv. Inget OS har varit i närheten av att nå den nivån, inte ens OS X. Ett av skälen tror jag är alla GUI-metaforer som uppstått ur användningen av tangentbord och mus. Fönster, menyrader, aktiva skärmhörn, webbläsaren. Allt det är abstraktioner som kräver en del ansträngning för människor att lära sig. Alla som hjälpt sin farmor med datorn vet vilka till synes konstiga frågor som uppkommer, som vi vana datoranvändare inte ens reflekterar över. Eller för den delen för någon som introducerat Linux eller Mac till en vän som aldrig använt dem förut – samma problem där. Jag tror att metaforerna med en enhet som har tvåhands-multitouch kommer vara betydligt enklare att förstå just eftersom de liknar det sätt vi jobbar på när vi är AFK.

En bov i dramat är vår kära vän musen som är upphov till många av dessa abstraktioner som kommer av att vi bara har en enda interaktionspunkt. Tänk er själv, det är sorts enhet som man ska flytta på för att en pekare på skärmen ska flytta på sig för att man sedan ska kunna trycka på saker. Numera trycker vi på sakerna direkt på skärmen, det är mycket enklare! Mark my words, 2020 kommer vi titta tillbaka på datormusen som vi hade under 00-talet, med samma nostalgi som vi idag minns 28.8-modemen från tio år sedan.

Skälet till att jag skriver ”dator” inom citattecken är för att det inte är en dator, inte i den bemärkelsen vi idag känner till den – en skärm, ett tangentbord, en mus, GUI, osv. Mången av de som inte är ”bra med datorer” har bränt sig av datorer som varit svåra att använda. Nu kan man börja om på ny kula, förhoppningsvis också med ett nytt namn och ett nytt koncept.

8. Gamlingar! Och barn.
En så användarvänlig apparat kan lättare marknadsföras till gamla. ”Läs böcker – vilka du vill, läs dagens tidning, titta på dina favoritfilmer, etc etc”. Om Tableten blir så här bra så är det den enhet jag vill att min mormor ska ha, hell – det är enheten jag vill att mina föräldrar ska ha! Kom ihåg att befolkningen kontinuerligt åldras, och att de gamla blir en alltmer köpstark målgrupp – de har alltmer pengar, men orkar kanske inte alltid springa till butiken för att köpa strösaker. Det är en grym enhet att konsumera gammelmedier på, och kan vara en stor möjlighet för nuvarande medieimperier om de vill hålla sig relevanta ett par år till.

Barn likaså, man kan ge en iPhone till ett barn och de fattar rätt snabbt hur man gör. Det behövs inte längre text och massa metaforer, man kan ha bilder som man kan interagera med och leka. En enhet som både kan vara ett ritblock, lära barn ord för djur på bondgården, teletubbies till transformers, till att lära dem alfabetet, att läsa, och sedan slänga ut dem i rymden av all världens information. Jag vill att mina ungar ska ha en sån. Och mina ”gamla”.

Sammanfattning – Full konvergens och lite teknodeterminism
Det skrämmer mig lite grann att datorn börjar närma sig ”klar”. Vi har slutat mäta MHz, många gånger slutat mäta bandbredd, och en enhet som denna behöver ingenting för att uppgradera mjukvaran, antagligen ett bra tag. Nya versioner av iPhone är rätt icke-spektakulära nuförtiden, det är för att hårdvarumässigt finns det mesta redan. Kompass, bättre kamera, bättre processor. Inget som säger ”wow” helt enkelt. De stora förändringarna är snarare i all mjukvara som kommer ut, som enkelt kan införskaffas, och uppgradera hela enheten. Så kommer det nog vara för denna enhet också, att den för de allra flesta av oss kommer att tjänstgöra lika länge som TVn gör – tills skärmen går sönder, även om innehållet i enheten kommer att vara radikalt annorlunda 5 år efter lansering än det är på lanseringsdagen.

Jag vill avsluta med en fråga: Vem av de stora spelarna idag planerar för denna typ av enheter? Det känns som att alla fortfarande snackar om webb, om mobilt, om datorer och tv-apparater? Konvergensen kommer

* Jag bryr mig väldigt lite om sport, men just hockey, och redwings ligger mig väldigt varmt om hjärtat sen jag var liten grabb som samlade på hockeybilder.

Jag sitter där, lyrisk, med min Sergei Fedorov-matchtröja modell Sovjetiska landslaget, med tjejen iklädd min 12 år gamla Redwings-t-shirt, och kinderna påmålade i rött och vitt, och stämningen stiger. Bara uppvärmningen var värd mina totalt 1200 kronor för två biljetter. Så börjar de spela. Vackert! Stämningen i salen är spänd – många fans i publiken, men ingen vet riktigt vad man ska sjunga, ingen hejaklack, ingen som vågar ta tag i det hela. Det hörs sporadiska ”let’s go red wings” i publiken, som blir högre och högre och nästan får fart. Så nån gång i den sjunde matchminuten innan en tekning tar någon en time out. Jag som inte varit på hockey på många år förstår inte riktigt – varför tar man en time out i första perioden? När ställningen är 0-0? Ok att de spelade sisådär, men timeout redan? Båda lagen står vid sina avbytarbås, till och med målvakterna har lämnat målen och står vid båsen och softar, dricker vatten, tar en fikarast. Så dundrar jumbotronen igång med en reklamsnurra för SAAB och jag inser – det är inte time out. De tar helt enkelt en paus för att tv-tittarna ska få se reklam och inte missa något av matchen.

- Viasat Sport, baby!

Jag upprepar: Den spännande matchen, sammandrabbningen mellan två rivaliserande lag, tog en paus. En paus för att visa lite reklam. Verkligheten tar en paus för reklamen. Man ändrar reglerna i en sport, en kamp mellan män som kämpar om seger, för att denna kamp ska kunna ha en paus för reklam. Tydligen räcker inte periodpauserna som reklamavbrott. Tydligen räcker inte reklamen i skärmen. Tydligen räcker inte reklamen på själva spelarna, eller reklamen som fyller rinken de spelar på. Nej, man instiftar timeouter när det är som mest spännande för att få med några 30-sekundersslottar.

Är det vad vi har kommit till? Att verkligheten tar en paus för reklam? Ska andra sporter ha det också? Formel1-bilar som stannar för reklam? För sport är underhållning, en upplevelse, lika mycket som en konsert eller en teater är en upplevelse. Ska dessa också börja göra reklamavbrott? Bon Jovi står och softar på scenen och tar en fika medan publiken tittar på ett klipp för hårmousse? Ska deprimerade Von Trier-skådisar ta en paus för Prozac-reklam?

Och vet ni vad det värsta är?

Det värsta är att reklamen vi fick se i Globen var inte ens genomtänkt. Visst, reklamen var riktad till sportfans, det var Viasat, och några till som sålde sport. Men i en sal med 13.000 pers som alla betalt 500-2000 kronor för en kvälls sportunderhållning, som är uppspelta och lyriska, som köper folköl för 50 spänn och allmänt säger ja till saker – I den salen är det ingen som kommer på den enkla tanken att reklamen som visas ska ha någon form av uppmaning till handling. Inget SMSa 72150 så kontaktar vi dig om Viasats Sportpaket. Inget gå in på mobil.easports.com så får du en demo av spelet NHL2010 skickad till din e-postadress. Ingen interaktion. Inte ens en webbadress att gå in på.

Hela avbrottet i matchen, störandet av den fantastiska stämningen, betalandet av dyra pengar för produktion av reklamklipp, allt detta gjordes i en enda förhoppning: Hoppas att någon av dessa halvfulla sportfans kommer ihåg vårt varumärke när de kommer hem så att de på något sätt letar reda på var vi finns och efter viss möda köper vår produkt. Och hoppas att de förknippar oss med de bra känslorna av en hockeymatch, inte med de dåliga känslorna av att vi är jävlarna som hoppar in och avbryter deras stund för att skrika om vårt varumärke.

Mediebranschen är sjuk in deed. Tur är en sak, att they’ll be dead soon. Fucking kangaroos!

Men jag vill ta diskussionen vidare. Jag lämnade webbutvecklingsvärlden kring 2004-2005 och kom först tillbaks till det som nu blivit ”social media”/”bubblan” i 2009. Lyssnade på Simon Sundéns fantastiska och väldigt välformulerade presentation om SEO på SSWC, och insåg en sak: ingenting har förändrats. Allt det jag visste då gäller i samma form nu, skriv semantisk kod, använd nyckelord, få folk att länka dig, och framför allt – gör en sajt som är så intressant att människor vill länka till den. Det senare är ännu mer viktigt i ett sammanhang där mottagare idag har enorma möjligheter att sända budskapet vidare. Men på det stora hela är det inget nytt under solen när det gäller SEO.

Skälet är enkelt: SEO handlar som bekant om datorläsbarhet. Och idag kan datorer bara läsa text, allt annat måste vi omvandla till text för att de ska kunna läsa det. En sökmotor ser (grovt överdrivet) sajten på samma sätt som webbläsaren Lynx, eller helt enkelt – den ser texten, länkarna, och viss textformattering som rubriker och liknande. Den får i sig hela innehållet men inte hela känslan.

Känslan.

Vi behöver känslan, det är därför vi har grafik och annat som stylar webben för att vi ska orka med den.

En gammal kommunikationsklyscha är 93%-regeln. När människor ska bilda sig en uppfattning om en person väger textmotsvarigheten till 7% av helhetsbilden. Vår uppfattning om en annan person styrs till 55% av dennes kroppsspråk, till 38% på dennes röst/tonlägen, och endast till 7% av orden som kommer ut ur munnen.

Det är inte ett konstigt fenomen, alla som nånsin nätdejtat har varit med om den skummaupplevelsen när personen på telefon inte låter alls som man förväntat sig baserat på vem man lärt känna via mejlkonversation. Och samma känsla igen när man träffar personen IRL. Text-kommunikationen i chatten förmedlar bara 7% av personen. Telefonen förmedlar 45% (7+38). Live förmedlar 100%. På samma sätt så kommer du som läser denna text förstå min poäng lite mindre än om du träffat mig live och jag kunnat förklara resonemanget interaktivt. Mänsklig kommunikation fungerar så. Det är därför telefon är ett bättre medium för närhet än text, och videokommunikation är bättre än röstkommunikation. Det är därför vi gärna kollar på och diggar nån gubbes TED talk, men inte orkar läsa deras artiklar. Presentationen väcker känslor.

PRs uppgift är mig veterligen också att väcka känslor. Och leda till handling, vilket uppmuntras med hjälp av känslor. Vilket är varför man gärna använder så många sinnen som möjligt. Bilder, musik, video, interaktion, osv. Alla dessa är saker som Google inte riktigt förstår sig på idag – Google tänker ”om den här videon vore text, vad vore den för text?”.

Webben genomgår idag stora förändringar just vad gäller förmågan att kommunicera på ett mänskligt plan. Video börjar efter årtionden av tjafs äntligen funka. Facebook har ett otroligt system för att sprida information bland vänner, med reputation och allt fint som det innebär. Varenda kotte kan göra sig hörd på en blogg. Och iPhone har förändrat strukturen från att vara anpassad för tangentbord-och-mus till att använda fingrar på virtuella objekt, vilket har tagit bort mycket av abstraktionen kring webben och gjort den mer handgriplig (pun intended).

Allt detta är förändringar som plötsligt skapar fantastiska möjligheter att skapa känslor, med den otroliga möjligheten att det nu också finns inbyggd funktionalitet för att omvandla dessa känslor till handling. Att dra trafik är enkelt. Man kan göra SEO och få massa trafik gratis. Man kan också annonsera i Google och få massa besökare för en liten kostnad. Eller annonsera på TV och få dessa besökare dyrt. Allt det är lätt att göra. Debatten borde inte ligga här, det borde vara alldeles uppenbart att man ska använda de billigaste och snabbaste möjliga medlen. Debatten borde inte handla om hur man får dem till sajten, debatten borde besvara frågan – när de väl är inne, hur kan vi nå dem, och påverka dem?

Klart som fan att många reklambyråer inte hänger med, inte ens de ”insatta” har alla svaren på den frågan. Däremot vet reklambyråerna hur man påverkar i de gamla medierna, med snygga bilder, grafik, video, med mera. Så de gör de det vet funkar någorlunda, de gör som de alltid har gjort. Och de kommer att göra det tills någon kommer och bevisar att det nya sättet att göra det på är ack så mycket bättre. Vilket håller på att hända, helt klart. Men omställningen är lika stor som (ursäkta klyschan) när man försökte få häst-och-vagn-tillverkare att börja bygga bilar. Och mig veterligen var det inte många av dem som klarade omställningen.

De nya PR-byråerna har alltså fått en PR-utmaning. Rekursionen är fantastisk. De nya PR-byråerna ska övertyga kunderna om att det nya sättet är bättre än det gamla. Vilket är precis vad Walter o co gör genom den bloggdebatt som uppstått. Och de har ju bättre PR-verktyg än de gamla, så det borde vara en enkel match!

Men vad om vi ser ur ett långsiktigt perspektiv? Om man läser en historiebok som spänner över åren 1500-2500, hur beskrivs åren 1800-2000? Ett sätt att se på det är tiden då människor organiserade sig och kämpade ihop för att bygga upp det välstånd och de system som krävdes för att effektivisera vår verksamhet, till den punkt då hela denna organisation onödiggjordes av sin egen uppfinning. Ni som läste min Singularity-post vaknar kanske nu, för visst är det så att internet är den industriella revolutionens sista uppfinning?

Dvs att det vi gjorde i 200 år var att bygga denna uppfinning, som onödiggör ytterligare bygganden av samma sort, och tillåter byggande på en högre nivå. Vi lever således redan i en singularity of sorts, the singularity of the internet.

Kanske är jag så webbnördig själv att jag missar the big picture. Å andra sidan lär läsare av denna blogg också vara det, så ingen synar min bluff

Webben är till för text
Låtom oss ta en titt på vad webben är. Webben, vanligt förväxlat med ”internet” är ett nät av HTML-dokument som skickas över ett protokoll som heter HTTP. Det som skiljer HTML-dokument från andra dokument är att de har länkar, som länkar ihop dokument på olika servrar, dessa länkar skapar ett nät, vilket på engelska heter web. HTML står för Hyper Text Markup Language. Text Markup Language. Sug på den. HTTP är Hyper Text Transfer Protocol. Text Transfer Protocol. Inte så konstigt, första versionerna utvecklades ju från början för att länka ihop vetenskapliga rapporter av olika slag.

Jag grovgenereliserar såklart, vi har formulär, plugins, javascript, osv som skapar interaktion och liknande, men de är alla eftertankar och efterkonstruktioner. Och HTML är en semantik, eller lingvistik för det språket som formatterar denna text. Det är egentligen inte konstigt, all data börjar med bitar, blir sedan text, och sedan GUI. Men kolla på en webbläsare. Den är också till för att föra över text. Den har en tillbakaknapp, ett adressfält (som blir brutalt felutnyttjat för att skicka applikationsdata), BOKMÄRKEN. Det är således inte konstigt att ingen brydde sig om att skapa lättillgänglig video för den, det var ju inte vad webben var till för. Flash blev ett hack som accepterades till en de facto standard i samband med Youtube först 2004, och först 2009 kom en seriös standard för video. Webben är väldans bra för blinda då en webbsida kan rendera i princip lika bra utan all grafik, speciellt om bilderna ersätts av en alt-text. Pun intended.

Google, webbens förkämpe byggde sitt imperium på egentligen en enda sak: En jävligt skarp motor för att matcha text med annan text. Den matchar din sökning med relevant resultat, matchar annonser med innehåll. Sökord är text, resultaten är text, till och med annonserna (de framgångsrika) är text Det är vad Google lever av, och det är grundstommen i det företaget som sådant. Deras mål är att göra all information sökbar – att matcha text med text. Mycket av Googles beteende idag har klara spår av den paradigmen, även om tekniken växer på helt andra områden än text. Google uppkom i en tid där informationen på denna webb var ostrukturerad och det var svårt att hitta rätt information. Idag har vi ett fenomenalt verktyg för att centralisera och strukturera information – Wikipedia, som ärligt talat ersatt mycket av vad webben en gång handlade om (tänk 1996). Vill du få reda på den genomsnittliga flyghastigheten av en europeisk svala kan du klara dig rätt ok utan Google, vilket var en omöjlighet innan Wikipedia. Istället har internetutvecklingen skett på andra fronter.

App Stores framgång visar egentligen bara på en sak: de programmen är så ofantligt mycket bekvämare att använda än webbplatser att det är befängt. Så mycket bekvämare att folk betalar för det som de på webben får gratis. Framför allt gäller det alla program som har att göra med interaktion av något slag. Text kan man läsa skitbra i iPhonens webbläsare. Och mycket riktigt är det jättesvårt att interagera med webb-element på en iPhone – webbinteraktion är gjord för att webben är text, och kräver alltså klassiska textredigeringsverktyg som tangentbord och mus för att funka bra. Är man begränsad till bara använda ett finger blir det svårt. Faktiskt är det lika svårt att använda program på datorn bara användandes ett finger. För det är dit vi är på väg, remember, att 99% av användarna skapar inte saker, de konsumerar. Så i 99% av fallen borde det räcka med bara ett finger.

Internet är inte samma sak som webb. Ingen vill Skypea i en webbläsare, eller ens MSN:a. Vissa gör det för att de måste då deras jobb blockar MSN. Vi använder klienter för twitter. Till och med Facebook börjar bryta ut ur webbrutan med chatt-funktionalitet och annat som blir krångligt i rutan, men skulle funka jättebra i ett fristående program. I mobilen har detta redan hänt.

Webben måste gå som datorn
Kom ihåg hur man såg på datorn in the early days. Det var en texthanteringsmaskin som bara hade text rakt upp och ner på en skärm. Indata och utdata. Helt naturligt att det kom sig att bli text, då text helt enkelt kräver mindre datamängd än bild, video, eller interaktion. Användningsområdet för första kommersiella datorn? Att lagra recept. Dvs att spara och söka i text. Först när NeXT ”slösade med processorcykler” uppkom grafiken, och alla interaktiva möjligheter som det ledde fram till.

Webben måste göra ett liknande leap. Flash är ett steg i rätt riktning, men proprietärt, och dvs inlåst och kan således aldrig nå alla plattformar eftersom det krävs att Adobe utvecklar plugins för dem. Java-applets (app-lets) var tänkt att fylla detta tomrum, men verkar ha snubblat över sina egna fötter någon gång i slutet på 90-talet. Kanske kommer det dyka upp något baserat på HTML5 Canvas och Javascript, eller kanske kastas allt detta i sjön och det kommer nåt nytt. Hur som helst behövs en plattform med bra utvecklarverktyg för att snabbt skapa interaktiva applikationer. Som det Apple erbjuder iPhone-utvecklare, fast ännu mycket lättare, så att vi simpla html/javascript-kodare kan använda det. Program som kan kommas åt på olika sätt (via webb, andra program, osv), som kan uppta hela skärmen, som har UI-guidelines men som inte behöver följa dem, som har tillgång till teknisk funktionalitet i operativsystemet såsom plats, betalning, skärmen, kameran, enheter, osv.

Men då har vi kommit rätt långt från den definition av webb vi har. Snarare är det en gemensam standard för att göra program.

Tills dess får vi utvecklare göra som på datorerna och anpassa för ett par två-tre dominanta operativsystem, falla tillbaka på en ”webb-only” version för gamla enheter, och med olika knep för att systematisera processen, fastän det kommer vara krångligt.

Vad som är Googles plats i en sån miljö är oklart. Microsoft fattade inte paradigmskiftet från operativsystem till webb. Förhoppningsvis fattar Google paradigmskiftet webb till applikation. Men de är smarta lirare och kommer förhoppningsvis på något bra att tjäna pengar på. Och det är ju inte så att folk kommer sluta använda webben, den kommer alltid att vara ett fantastiskt verktyg. Men håll öronen öppna för när Google ropar att ”allt ska vara webb!”.

Det här är så långt som mitt tänk kommer denna gång, även om jag känner att det går att dra längre. Help me out with your wisdom!

//Sergej

Läste om Singularity i en artikel av Vernor Vinge precis, och börjar inse att fenomen som han beskriver börjar äga rum. Kom ihåg att detta är 1993, och att hans förutsägelser sakta börjar utkristallisera sig på horisonten, i en allt ökande utvecklingsfart. Läs artikeln, och wikipedia-sidan om det. Han förutspådde att övermänsklig intelligens skulle uppstå någon gång inte tidigare än 2005 och 2030.

Ett urklipp ur Vinges artikel, med några av hans förutsägelser

o Develop human/computer symbiosis in art: Combine the graphic
generation capability of modern machines and the esthetic
sensibility of humans. Of course, there has been an enormous
amount of research in designing computer aids for artists, as
labor saving tools. I’m suggesting that we explicitly aim for a
greater merging of competence, that we explicitly recognize the
cooperative approach that is possible. Karl Sims [22] has done
wonderful work in this direction.
o Allow human/computer teams at chess tournaments. We already
have programs that can play better than almost all humans. But
how much work has been done on how this power could be used by a
human, to get something even better? If such teams were allowed
in at least some chess tournaments, it could have the positive
effect on IA research that allowing computers in tournaments had
for the corresponding niche in AI.
o Develop interfaces that allow computer and network access without
requiring the human to be tied to one spot, sitting in front of a
computer. (This is an aspect of IA that fits so well with known
economic advantages that lots of effort is already being spent on
it.)
o Develop more symmetrical decision support systems. A popular
research/product area in recent years has been decision support
systems. This is a form of IA, but may be too focussed on
systems that are oracular. As much as the program giving the user
information, there must be the idea of the user giving the
program guidance.
o Use local area nets to make human teams that really work (ie,
are more effective than their component members). This is
generally the area of ”groupware”, already a very popular
commercial pursuit. The change in viewpoint here would be to
regard the group activity as a combination organism. In one
sense, this suggestion might be regarded as the goal of inventing
a ”Rules of Order” for such combination operations. For instance,
group focus might be more easily maintained than in classical
meetings. Expertise of individual human members could be isolated
from ego issues such that the contribution of different members
is focussed on the team project. And of course shared data bases
could be used much more conveniently than in conventional
committee operations. (Note that this suggestion is aimed at team
operations rather than political meetings. In a political
setting, the automation described above would simply enforce the
power of the persons making the rules!)
o Exploit the worldwide Internet as a combination human/machine
tool. Of all the items on the list, progress in this is
proceeding the fastest and may run us into the Singularity before
anything else. The power and influence of even the present-day
Internet is vastly underestimated. For instance, I think our
contemporary computer systems would break under the weight of
their own complexity if it weren’t for the edge that the USENET
”group mind” gives the system administration and support people!)
The very anarchy of the worldwide net development is evidence of
its potential. As connectivity and bandwidth and archive size and
computer speed all increase, we are seeing something like Lynn
Margulis’ [14] vision of the biosphere as data processor
recapitulated, but at a million times greater speed and with
millions of humanly intelligent agents (ourselves).

Så här sa Kevin Kelly för nåt år sen i TED:

Filosfofera fritt. Jag är i en filosofisk meditativ mood just nu.

Vad menar jag med det? Tre fenomen.

Det blir lättare och lättare att skapa.
Verktygen för att skapa tjänster blir hela tiden bättre och bättre vilket gör att utvecklingstiden som krävs för ett projekt krymper. Det går snabbare att bygga ett program i java än i c eftersom java är ett högnivåspråk, och snabbare i python än i java, och än snabbare om man använder en utvecklingsplattform som redan finns, osv. Programmerare automatiserar processer, och en av dessa processer som de automatiserar är programmerandet självt. Således kan en mantimme idag åstadkomma mångdubbelt mer än en mantimme kunde igår. Förutsatt att programmeraren ifråga ”hänger med” i utvecklingen. Dessutom kommer mer och bättre grejer som open source, dvs man behöver inte göra lika mycket från scratch.

Open source stiger som tidvatten
Open source är som ett evigt stigande tidvatten som höjer nivån för hur bra ens tjänst ska vara för att man ska kunna ta betalt för den. Förr eller senare kommer open source ikapp och då finns det bara två alternativ: bygga eller flyta. Bygga innebär att man måste kämpa och kämpa för att hela tiden ligga före, vilket lyckas ett tag men inte förevigt. Eller så flyter man, dvs att man börjar använda det tidvatten som open source är, man bygger ovanpå det, så man följer automatiskt med upp medan det stiger.

Mjukvara ruttnar
I takt med att tiden går så springer omvärldens teknik förbi en och ens mjukvaruprojekt. Den plattform som en gång var toppmodern är plötsligt förlegad, och stödjer inte mycket av de hjälpmedel som kommit till. Den funkar som det ska, men mantimmarna det tar att underhålla det är enligt den effektivitet som rådde när man började – inte vad det är nu.

Alltså:

Oundvikligen kommer man till den punkt där de förändringar man behöver ha gjort i ett system tar lika mycket tid som det skulle ta att göra om hela systemet från scratch, användandes de nya, bättre verktygen, och de nya tillgängliga open sourcelösningarna som finns. Det är läskigt, och kontraintuitivt eftersom man ”slänger” en stor investering i sjön. Men det är antagligen rätt sak att göra.

Exempel på detta:
Symbian vs iPhone/Android
Symbian var en gång i tiden toppmodernt. Men med nya grejer tillgängliga kunde Apple på en väldigt kort tid bygga ett eget system som är bättre. Så mycket bättre att det inte är kostnadseffektivt för Symbian att försöka komma ikapp. Google lanserar ett open source mobil-os i Android, vilket gör att tidvattnet höjs, och Symbian drunknar helt. Men för Nokia att släpppa mångmiljoninvesteringen Symbian är ett enormt svårt affärsbeslut, vilket är varför Nokia är körda.

Polopoly / WordPress
TV4-gruppen flyttade över merparten av sina bloggar från delvis Bonnier-ägda systemet Polopoly som är egenutvecklat och lär ha kostad mastodontsummor till att börja om från början använda WordPress. En stor investering kastas gradvis i sjön, men den nya är ändå billigare.

Windows / Mac
Windows var en gång häftigt och nytt, ändå kunde Apple utveckla ett operativsystem för en bråkdel av den budget som Microsoft lägger på varje uppgradering till Windows. Varför? Apple började från en open source-plattform (BSD och Webkit) och byggde förbi. För Google att lansera sitt OS ”Chrome OS” kommer ju vara nästan som att sätta ett varumärke på Linux och porta några program.

Office / Webbaserat
Samma sak här, det som en gång var dyr och stor mjukvara kan nu göras i javascript. Bättre, och helt garanterat flera storleksordningar billigare än vad MS kostade. Samma sak händer med Photoshop / pixlr och Filmklippmjukvara / Jaycut.

Finns tusentals exempel, men ni fattar.

Det här är skälet till att vi ser nyheter som denna: ett litet bolag startat för några år sedan kan men relativt enkla medel ersätta en del av ett stort och komplicerat system som banksfären. Och deras konkurrenter kommer att ha ännu enklare att göra samma sak fast snabbare och bättre på färre personer. Och så småningom kommer konkurrenterna vara så många och så likadana att en open source-variant kommer att segla upp och dränka de som inte flyter, på precis det sätt som WordPress sakta dränker cms-tillverkare och Magento börjar göra detsamma för webbutiker.

Slutsatsen är att det lönar sig oftast att börja om och satsa på det nyare, även om innebär att man måste skrota det gamla, oavsett hur läskigt och intuitivt det må vara.